Hjärtat möter Hjärnan
Ja, hörni. Det var inte igår. Alla grandiosa planer jag hade. Tankar och ambitioner. Det blev inte riktigt som planerat.
Men livet är ju oftast så. Man har en långsiktig plan och så händer det massor med saker på vägen som får en att ta avfarter. Vissa leder till genvägar, andra till omvägar, och ibland kanske till och med till diket. Ibland är det precis det som behövs för att vi ska växa som människor, för att vi ska utmanas och expandera vårt medvetande. Och herregud vad jag har lärt mig. Jag vet inte hur många gånger jag har känt mig som fågel Fenix genom alla år, som bränts till aska och återfötts, bara för att kastas in i nästa storm. Tror fasiken jag kan doktorera i transformation nu, haha. Men senaste åren har känts som att bli inslängd i en torktumlare, där upp varit ner och fram varit bak, och mitt sätt att hantera det blev att kapsla in mig i en kokong, där jag kunde tänka och känna fritt, utan allt brus från omvärlden. Jag behövde det. För att landa i vad jag vill, hur jag vill må och vad jag vill bidra med till världen.
För vi bidrar. Var och en av oss. Vare sig vi vill eller inte. För varje interaktion, för varje samtal, för varje dialog, lämnar vi ett avtryck i världen. Vi ger och vi får energi, och ibland blir den balansen skev. Vi ger för mycket eller tar för mycket, och ibland kanske den där obalansen blir kronisk och då blir man faktiskt inte en särskild trevlig människa i längden. Och om det är fler och fler som lider av den där kroniska obalansen, ja då blir vi tillslut en obalanserad värld, oavsett vilka intentioner vi hade från allra första början.
För oftast förstår vi inte oss själva. Vi tror oss göra en sak, men gör egentligen en annan. Blind spots ni vet. Alla har vi dem. Och det kan finnas tusen anledningar till att vi gör som vi gör, men likt förbaskat sätter det snarskan för oss, litet som stort. Och jag har insett att låsa in mig i min lilla kokong för att reflektera inte var hela sanningen, det var även en flykt. Jag var rädd. Rädd för andras åsikter och tyckanden om mig. För jag fick erfara att det kunde medföra smärta som gjorde ont ända in i själen. Det påverkade mig så pass att min kropp likställde det med fara. Och fara vill kroppen inte alls känna, den vill överleva. Så den gjorde vad den kunde för att skydda mig. Att fly in i min kokong blev därför min strategi för att känna mig trygg.
Förutom, mat, sömn luft osv, är känslan av trygghet vårt viktigaste behov. All information vi uppfattar går genom vårt “larmcentrum” Amygdala som har hunnit analysera informationen innan vi ens fattat det medvetet. Den är helt känslobaserad och agerar på ren instinkt. Men har den rätt alla gånger? Nej. Och tar den över för mycket skärmar den av andra delar av hjärnan som resonerar mer sansat och förnuftigt.
Och jag vet att rädsla är ett av de största hindren mellan där vi är idag och där vi egentligen vill vara i livet. Men jag vill inte låta rädsla styra mig likt en marionettdocka. Vill inte bli styrd omedvetet. Nää. Jag vill njuta av livet, samtidigt som jag har båda fötterna på jorden, Jag vill både känna och vara förnuftig. Känna, men inte vara irrationell, förnuftig, men inte vara känslokall. Så precis som energi alltid strävar mot balans, behöver mitt hjärta möta min hjärna för att ha balans. Och ju fler vi är som arbetar med oss själva för balans, desto lättare når vi en mer balanserad värld.
För kom ihåg - balanserade människor balanserar världen!!